I hela mitt liv har jag alltid varit osportig, hatat att svettats, hatat träningskläder, ogillat att sporta hela tiden. När jag var liten sattes jag på balett och hiphop, skulle ha börjat på gymnastik egentligen, men ledarna i den lokala gymnastik föreningen var grymt otrevliga. Det var bara på lek. Det var mitt stora kliv in i sportvärlden. Senare började jag simma, notera att när man simmar svettas man ju inte. Sen började jag att dansa mer, sen för att träna ännu mer började jag på tennis. Vilket jag tröttnade på efter något/några år pga tränaren. Så då tog min tenniskärriär nästan lika fort slut som den började. Började då dansa ännu mer, kommer särskilt ihåg när jag var 11 eller 12 då min danslärare tog mig och min kompis åt sidan och berömde oss för att vi hade utvecklats så mycket. Innan var vi nog stelast och dansade bara för skojs skull. Sen började jag avancera, tills Nylund introducerade mig till cheer! Så mycket som jag älskade dans kände jag att jag ville pröva något nytt. Jag tänkte äh kan väl pröva. Cheerleading uppfattas ofta, som korkade brudar i highschool som bara är ytliga och får killarna att dregla efter sig. Det vet vi alla efter Bring it on filmer, mfl. Snabbt insåg jag att det inte var någon lek, men jag fastnade för sporten. Jag lärde mig att hjula nästan direkt efter att jag började, jag har alltid varit jätte dålig i gymnastik. Samtidigt som jag får dansa och utveckla det fick jag så mycket mer, allt i ett. För en gångs skull känner jag mig bra på något, även om jag inte är bäst. Så känner jag att jag har utvecklats så mycket på så kort tid. Blod svett och tårar, lika med cheerleading. Kämpa för att bli bättre, för att få adrenalinkicken. Cheerleading är så mycket mer, det har blivit mer eller mindre av en livsstil.